Det första familjehems uppdraget som vi hade för sex år sedan när vi flyttat hit till Sandvikens kommun var en 16-17 årig tjej.

En blandning mellan punkare och svartrockare.

Men ändå en djup tjej som vi hade många och långa existensiella samtal med på nättena när hon var orolig och inte kunde sova.

Uppdarget slutade med att hon rymde för att hon inte stod ut med vårt "präktiga" familjeliv.

Inget bra slut på ett uppdrag, men man hoppas alltid att man har kunnat skicka med något på vägen när man har fått förmånen och utmaningen att jobba med sådana ungdommar.

Hon brukar hör av sej med något års mellan rum. Som så många andra tjejer som har hunnit passera vårt gästrum genom åren.

Antingen ringer hon eller så står hon här i dörren helt plötsligt och säger hej. Senast vi träffades var i Juni i fjol. Numera är hon är drogfri och har sysselsättning och är sambo och kanske att vi ändå har fått vara en liten pusselbit på vägen för henne att bli en trygg 23-årig kvinna.

Idag ringde hon till oss och berättade att hennes pappa hade dött inatt och hon ville att vi skulle be för henne!

Vilken feed-back! Någonstans kände hon ändå att vi hade en grundtrygghet och att vår tro är en verklighet.

Jag får riktiga rysningar, det arbete som vi håller på med innebär att man oftast inte får något tack, men däremot har vi blivit kallade saker både på H och F . Men belöningen kommer ofta så här långt senare och innebär att vi måste se detta arbete mycket långsikt och i evighetsperspektiv.