Här kommer bilder på mina kullar som har fötts under September.

Kull 1 född 4/9 e: Sch Trollstugans Alf u: Mosaique´s Tropicana.

Den här kombinationen har jag använt tidigare och har då fått jättefina och rastypiska cream, lemon och pe. white och naturligtvis hoppades jag på en liten lemonhona. Det här blev resultatet.

Unge 1: Hane english crested med extravirvlar på ryggen! Kanske att han går att använda i ridgeback-avel?

Unge 2: English crested, creamhane Han har tyvärr något vitt strån i cresten som naturligtvis går att ta bort men som för mig känns lite retligt.

Unge nr 3: Mycket söt pe. white hona, med något korta öron.

Den andra kullen som föddes den  är petavlad och e: Mosaique´s Texel (cream)

u: Mosaique´s Suprice (Lemonag./cream) Det föddes fyra ungar men tyvärr dog en jättesöt liten cream/white-hona efter några dygn.

Unge 1: Self pe white

Unge 2: Jättesöt buffhona (Kanske för att det finns Luneas-linjer på faderns sida)

Unge 3: Self pe white.

Alla tre har sotade öron och passar bäst till petutställning/petavel.

Den tredje kullen föddes den och är pe.white-linjer med en lite saffrondalmatiner på mammans sida.

Unge 1: Jättetrevlig eng.crested creamhane bra kropp, typ, storlek men även här något vitt strå i cresten.

Unge 2: Liten fruktansvärt söt eng.crested hane med några vita strån i panna.

Fattar inte varför alla hanarna ur två olika kullar har fått de här vita stråna i cresten? Det har aldrig inträffat hos mig tidigare... HUM  

Alla utom buffhonan är till  salu.  Hon ska (helt kravlöst) få axla gurkätargenen, eftersom Birk är morfar och Bella moster. Jag kommer att regga pe.white honan som är eng.crested och creamhanarna.

Den här veckan har verkligen varit en känslomässig berg och dalbana.

I helgen kände jag allt mer att PA-programmet inte var min utbildning. Dels för att jag kände mig helt främmande med miljön och atmosfären bland dessa "personalare". Dels för att nästan all kurslitteratur var på engelska och jag känner mig så ringrostig på det området, och det var ingen lätt litteratur heller. Och dels för att jag måste ta studielån och upplevde att jag kanske borde spara de pengarna tills att jag kanske kunde komma in på socionomprogrammet nästa höst.  Beslutet var inte lätt, det kändes som om jag gav upp kanske min enda möjlighet att plugga på högskolan.

Efter att jag tagit det beslutet gällde det att ställa om sig till att tänka att jag skulle tillbaka till mitt jobb på Furulund efter tre års tjänstledighet. Mycket har förändrats under den tiden och jag kände det som om jag kom tillbaka med ogjort ärende, eftersom målet med mina folkhögskolestudier har varit att komma vidare in på socionomhögskolan. Jag har ju även upplevt att Gud hade manat mig att börja plugga och utbilda mig till socionom, därför blev jag blev även väldigt osäker i min lyhördhet att höra Guds uppmaning. Jag hade  helt enkelt hört fel.

Hur skulle jag kunna gå tillbaka till ett jobb där min uppgift är att leda människor i sin kristna tro om jag inte själv visste Guds plan med mitt eget liv.

Men jag samlade pliktskyldigast ihop mina tappade sugar och började ana en känsla av förväntan över att komma igång att jobba igen. Planeringen var att jag skulle börja igår (Torsdag), och på Onsdag morgon knallade jag bort till Furulund med ett förslag på ett schema hur jag skulle kunna jobba för att det skulle fungera med tider på förskola och fritids.

Och då sker undret, telefonen ringer och jag får den allra sista platsen på SOCIONOMPROGRAMMET efter att någon har hoppat av!!!!!

När jag hade lagt ner hela min egna vilja och ödmjukat mig i den situation där jag befann mig så kom Jesus.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag gjorde både och. Föresten så har jag fällt så många tårar och varit så vilsen och arg, besviken och otrevlig mot min man under den här hösten eftersom jag har upplevt att jag helt har hängt  i luften. 

Så.... igår började jag då på min andra högskoleutbildning på två veckor. Skrev ett nytt schema till dagis för tredje gången på en vecka, och beställde ny kurslitteratur. Men jag känner mitt i allt kaos att nu är jag så rätt.

Det kommer att bli en jättetuff höst eftersom jag har min studiegrupp i Hudiksvall som gör att det blir många och långa resor, men allt är möjligt för den som tror.

Och Jesus han ler nog mot mig i sin himmel och tänker att:

- När ska hon lära sig att lita på mig?

Och tack till alla som har trott på mig och haft tålamod i alla svängningar under den här perioden. Särskilt tack till Sonja Edin och Maggan Kyrö på ErikEdin stiftelsen, till min familj som har orkat med alla nya beslut och planer. Och tack även till min mamma Sonja som inte slutade att be.

Nu är jag igång för fullt på högskolan. Jag kom tyvärr inte in på Socionom programmet, men jag har börjat Personal och arbetslivsprogrammet för att läsa till Personalvetare. Jag vet inte riktigt om den här linjen är jag, men jag kämpar på ett tag så får jag se om motivationen kommer efter hand. Jag är ju envis av naturen så jag kommer nog att hitta sätt att övervinna de hinder som uppstår efter vägen. Men jag känner fortfarande inte att det är helt glasklart vad jag ska bli när jag blir stor. Hum...  

På djurfronten händer det också en hel del. I mitt marsvinsrum har jag för närvarande två högdräktiga marsvinshonor. En kull väntas efter Tropicana och Alf  och en petkull är på gång efter Suprise och Texas.

Igår parade vi också Tindra, så nu väntar jag förhoppningsvis min första valpkull, det ska bli så spännade. Kullen kommer att födas under höstlovet och blir leveransklara lagom till Jul. Den hanen som jag till sist valde är en jätte trevlig släthårig kille på 2 kg. Med namnet Oliver (Se bilden) Och förhoppningsvis ligger hans frön nu i hennes livmoder och väntar på ägget.               

Förra helgen fick jag verkligen rå om mitt lilla barnbarn som hälsade på mormor helt själv från Torsdag till Söndag. Vi hade så mysigt så. Här provar Gabriel Moa's trehjuling.                                       
                   

Jag vill även passa på och Gratulera min systerson Robert och hans flickvän Angelica som blev föräldrar till en liten flicka igår. Tänk, nu är min syster både Mormor och farmor! Och hon åldras med värdighet. Ingen åldersnoja där inte, som jag kan tyckas ha med mitt blonderade hår och fixade naglar.

Men det är väl bara att inse att tiden kommer ikapp hur jag än kämpar emot.

Björn fick pensionärspris hos frissan här om dagen, hi hi, och två flickor ropade -Hej Mormor! när jag kom till fridids för att hämta Nathalie här om dagen.

Jahapp, då är jag inte bara Mormor utan jag ser ut som en också.

Men jag har ju alltid gjort allt i fel ordning, fick barn när mina kompisar gick gymnasiet och ifjol gjorde jag klart gymnasiet samtidigt som jag blev mormor.

När mina äldsta barn gick i skolan var jag pinsamt ung jämfört med de andra föräldrarna. Och nu sitter jag fortfarande på föräldrarmöten och känner att jag är i "fel" ålder när jag inser att jag oftast är äldre än de andra föräldrarna.

Men för mig har barnen fått komma när dom har anlänt, inte när jag har känt att tidpunkten har varit perfekt för att skaffa barn. Och dom har varit och är väldigt älskade. Och det går ju faktiskt att ha med sig barn på nästan allt, som ni såg av vår Paris-resa. Och det går att vara både småbarnsmamma och mormor och "Morfars tant" samtidigt som man lever livet fullt ut själv och inte förstår hur man ska hinna med allt som är så roligt. Och ålder och tiden är faktiskt bara en siffra!

Jag säger som Tomas Dileva sa i en intervju när han blev tillfrågad om sin ålder:

-Jag är evig....