I dag när jag kom hem så gick jag glad ihågen ut till mina marsvin för att ge dom den omsorg som dom behöver.

Men vad ser jag om inte en hel svärm med getingar runt vår soptunna som står strax utanför mitt marsvinsrum.

Jag försökte tappert att passera dom obemärkt men icket, ett helt gäng följde efter mej, randiga surrande kryp slank in genom dörren och följde efter mej in.

Här gäller det att vinna eller försvinna tänkte jag och tog upp kampen med en sopskyffel.

Tur nog så kom vår kompis Bosse förbi och förpassade vår soptunna ut till vägen. Bosse som förövrigt är livrädd för mina marsvin blev dagens hjälte på Kungsforsvägen.

Föresten så borde getingarna ha lyssnat in min första vädjan om att dom skulle flyga ut ur mitt marsvinsrum, om dom bara hade vetat att jag en gång i tiden var deras största försvarsadvokat och brukade försiktigt ta dom i ett papper och bära ut dom till deras naturliga plats när dom hade förirrat sej in i diverse klassrum med horder av skrikande och viftande tjejer.

Men sedan hände det något i min relation till dessa insekter..

Det var sommaren för 8 år sedan när vi bodde på Venngarn utanför Sigtuna.  Björn sprejade radar i ett getingbo i vår bod och blev biten i kinden av en geting. Han kom in till mej som fixade middag och sa:

- Jag blev getingbiten det gör ont i kinden. So what, tänkte jag och fortsatte med det jag höll på med.

-Jag känner mej riktigt dålig det sticker i hela ansiktet.

(Ja ja man vet väl hur det är när en kille blir förkyld tänkte jag)

Men kom på en snilleblixt att vi hade betapred på jobbet 500 meter bort.

-Jag sticker och hämtar betapred på jobbet, sa jag mest för att han skulle känna att jag brydde mej, ett litet getingstick får väl en karl klara av.

Väl där så morsade jag lite på Carina som jobbade då ringer Björn och säger:

-Du får skynda dej jag kan inte andas.

Äntligen förstod jag att nu var goda råd dyra och fick eld i baken och ryckte i förbifarten även med mej en Epipen-spruta.

När jag var hemma någon minut senare så låg Björn på hallgolvet och var i det närmaste medvetslös, jag som aldrig hade gett en Epipen förut fick fram bruksanvisningen och lyckades ge honom sprutan samtidigt som jag ringde ambulansen. När betapred var blandat så försökte jag få i honom det men han kunde nästan inte svälja.

Nu var det bara böner som gällde tills ambulansen äntligen kom fram.

Ambulanspersonalen satte in livsuppehållande resurser men trodde inte att dom skulle hinna in med honom itid till sjukhuset så dom tillkallade ambulanshelikopter.

Snacka om dramatik! Allt det här hände alltså mitt på dagen med fullt av lekande barn i huset, som storögt tittade på. Ambulanspersonalen bjöd pedagogiskt nog  in barnen att provsitta ambulansen när helikoptern åkt iväg med deras medvetslösa pappa.

Väl på Akademisk sjukhuset fick han ligga i en hjärt-lung maskin.

Han klarade sej ju som ni förstår men det var med nöd och näppe och som jag tror tack vare ett under.

På sjukhuset så berättade man att det dör fler i Sverige varje år av getingstick än av huggormsbett.

Jag fick dessutom en eloge för rådigt ingripande, och om det inte hade funnits tillgång till de mediciner som jag gav honom innan ambulansen kom fram så trodde dom inte att han hade överlevt.

Så som ni förstår så har min inställning till getingar helt förändrats efter detta så imorgon blir det till att ringa anticimex om det är så att det finns ett bo i närheten av mitt marsvinsrum.

Här hos oss är det att vinna eller försvinna om man är geting.