Idag började jag dagen med att fira min 13-åring.

Tänk att min lilla kille har blivit tonåring.

Fast nog tycker jag att hans humör har blivit annorlunda sista tiden,

och skämdes gjorde han att sitta brevid mamma på föräldrarmötet i Onsdags. 

Så idag bestod frukosten av maräng-tårta "hum"!

Sedan hade jag avslutning i plugget med ett hejdundrande påskcafe'.

Mer fika!

Satt som på nålar hela föreställningen eftersom jag hade marsvin i bilen som jag skulle leverera och jag var rädd att dom skulle bli kalla.

Tillsist var det ändå dags att åka och marsvinen kom lyckligt och väl till sina nya ägare.

Sedan, kanske på grund av sockerkicken snodde jag runt som ett "jehu" mellan Zoobutikerna på orten för att hitta sponsorer till marsvinsuställningen nästa Lördag.

Så hem för att utfodra familjen och djuren och äntligen så kan jag ana ett visst lugn även över min tillvaro..

Nu: dåligt samvete för att jag inte känner att jag har tid/ork att gå till kyrkan och påminna mej om honom som vi egentligen firar den här helgen, (är det sånt här man blir utbränd av?)

 Men jag tror att han ser att jag har gjort mitt bästa och att han vet att jag skänker honom en tanke.

Som rövaren på korset, som bad om en tanke men fick ett paradis....