5 kilometer utanför Järbo i ett ensligt hus bor "Vita damen" vad hon egentligen heter är det nog ingen som vet. Hon är nog känd för de flesta här i området eftersom hon alltid går klädd helt i vitt och står och rabblar "saker" besvärjelser och kanske böner över folk som passerar med ett frånvarade uttryck i ögonen, med tysk brytning. Hon kan ju faktisk verka lite läskig för både barn och vuxna men är säkert helt ofarlig för alla utom för sig själv som de flesta psykiskt sjuka personer.

Härom kvällen stod hon en bit från vårt hus och försökte lifta ut till obygden, jag kan förmoda att hon hade missat sista bussen upp mot kungsberg. Jag hade faktiskt inte sett henne men Björn sa att -Nu har "Vita damen" stått här utan för och försökt lifta i en och en halv timma. -Skjutsa hem henne då sa jag. -Nej det är säkert någon som tar upp henne. -Knappast sa jag, om inte vi hjälper henne så kommer ingen att göra det. Eftersom Björn efter 15 år vet att jag brukar få min vilja igenom så gick han plikttroget ut och körde fram bilen och plockade upp "Vita damen". Hon blev förvånad över att Björn inte var på väg någonstans utan kom körande bara för att skjutsa hem henne så hon frågade om han var ensamstående. Björn- Nej jag är gift.

Vita damen: -Men, vad tycker din fru om att du är ute och skjutsar mig?

Björn:- Det var hon som sa att jag skulle skjutsa hem dig.

Vita damen: -Det måste var en mycket god människa!

Det var ju uppmuntrande, men jag vet ju inte om jag alltid är så god, jag kan ju också vara ett riktigt rivjärn. Men jag tror att jag har en förmåga att se behov och är inte rädd att gripa in när någon behöver hjälp. Det var så lite för oss, tjugo minuter och en liter bensin, men säkert värt mycket för "Vita damen" att slippa stå ute och frysa och att få se att det finns medmänniskor som bryr sig och inte går åt ett annat håll när dom ser henne.

En dag förra hösten stannade jag, med bilen full av barn, när det låg en blodig alkoholist på gatan och ringde ambulans när andra gick omvägar. Den episoden pratar mina småtjejer fortfarande om. Jag tror att det är bra för barn att få förklarat för sig varför farbrorn hade ramlat och se att "mamma" stannar och hjälper till. Det är dom som är nästa generation, och den riskeras att formas till att bli ganska egoistisk med allt som dom matas av gällande prylar och mode och annat som faktiskt kan vara roligt men som inte är så väldig livsavgörande.

Så nu vill jag utmana dig som läser detta att ta emot stafettpinnen och göra nästa goda gärning. En bråkstake eller ensam människa kan bli väldigt förändrad av någon som vågar visa lite empati. Det är aldrig för svårt att ge en medmänniska en hjälpande hand.

- Låt bollen rulla... Om vi börjar i det lilla så kan vi tillsammans förändra världen!

 

erica

18 oktober 2010 10:30

Vad bra skrivet! Jag tar emot stafettpinnen =) Om vi inte kan visa våra barn hur man respekterar andra människor, hur ska dem då lära sig!?

http://www.ewhe.blogspot.com

 

Stina

18 oktober 2010 13:03

När jag jobbade på ICA hade vi orange-rosa damen. Kläder i lager på lager, knalloranga prasselbyxor, rosa benvärmare och orange sydväst på huvudet.
Hon köpte nästan alltid 2 av allting och vägrade ta emot pengar med "gubbar på", så växeln fick lämnas tillbaka i jämnt antal femtioöringar och femkronor då dessa saknade kungen på ena sidan... En dag kom hon in och köpte falukorv. Efter att ha betalat tvekade hon att lägga ner den i en av sina två plastkassar. Sen sa hon "jag kan tyvärr inte ta med den här hem, den har dåliga vibrationer". det blev till att gå med henne bort till kyldisken och välja ut en annan falukorv med bättre vibrationer.
Tyvärr har många av dessa lite udda människor hamnat utanför samhället efter psykiatrireformen. Osedda och oviktiga tills de ställer till det på något sätt - då blir det stora rubriker. Om vi tar oss tid att se dem och låta dem vara viktiga på de sätt de kan så tror jag mycket mindre går snett. Men tyvärr är vi många gånger alldeles för stressade och upptagna för att orka se och bry oss.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som fyraåring tyckte jag att Anders Linder var det tjusigaste som fanns när han sjöng "Åh fröken Lisselotte" på TV och spelade på sin cello. Till min föräldrar sa jag övertygande att:-Honom ska jag gifta mig med när jag blir stor, om han inte är en g...

Tantvarning 1: Ikväll har jag gjort det! Det som jag länge har drömt om men inte fattat mod till att genomföra: -Jag har packat allt mitt studiematerial inför morgondagen på högskolan i en dragväska! Tänk hur många gånger jag förbannat min fåfäng...

Säg den glädje som är långvarig... Sent igår kväll när jag gick ut för att natta mina djur såg jag Att Tyra inte mådde så bra. Och varningklockorna började ringa.. Imorse när jag vaknade för att fira min födelsedag så stod jag  inför fakta. Tyra ...

Äntligen föddes det en kull i mitt marsvinsrum. Den 1/5 föddes den andra Mosaiques-kullen för i år. Och det beror inte på att marvinen inte har haft tillfälle att para sig, utan dels för att jag inte har haft så mång djur att sätt ihop för parning ef...

Ni som följer mig på Facebook har säkert uppmärksammat att vi på sista tiden har haft riktigt otur med våra fyrbenta vänner. Dels förlorade vi vår unghund Chanel genom en bilolycka den 27/2. Dels somnade vår älskade marsrsvinshona Bella in i går efte...