Som egen kommentar till mitt inlägg "Fjortisminnen" vill jag berätta vad Isak sa spontant när han hade läst texten: -Jag tror att du valde rätt mamma!

.....Och tänk, det tror faktiskt jag också.

Igår läste jag om en författare Elain Bergqvist som har skrivit en bok om hur vi präglas av den tid vi växer upp i. Hon kalla oss sextitalister för "spanarna" vi är dom som enligt henne inte vet vad vi vill bli när vi blir stora. Jag kännde en skrattretande hög igenkänningsfaktor. Gällande mig själv vill jag ju nu mitt i livet, bli socionmom så att jag kan jobba som föreståndare på behandlingshem. Men jag har ju så svårt att begränsa mig på alla andra områden, det finns nog ingenting som jag inte skulle vilja bli, om bara tiden och kraften räckte till. (Okay då, möjligen inte pilot eller flygvärdinna) men för övrigt... Kanske att det kan bero på att det inte finns några begränsningar längre gällande vad vi kan och vill bli som män och kvinnor, och då blir det så svårt att välja. Vi har barnomsorg, gratis utbildning och ett relativt jämnlikt samhälle.

Själv har jag varit likadan sedan jag berättade för min mamma vid 6-årsålder att jag ville bli barnmorska på natten, sångerska på kvällen och veterinär på dagen. Och tänk, mitt liv är lika fullsmockat med olika saker som jag såg det framför mig redan i förskoleåldern. Intressena är också detsamma, barn, djur och förlossningar. Sången då? Jag har ju faktiskt sjungit på någon begravning och varit MHF´s lucia, även om det kanske har varit hällre än bra. Så jag har ju fått med lite av varje. Och tydligen så är jag inte ensam utan vi är en helt gäng 40-50-åringar som fortfarande funderar över vad det egentligen var som vi skulle bli när vi blir stora.  Kul tyckte jag!