Som ni som följer min blogg redan vet så blandar jag olika ämnen ur mitt liv, skämt och allvar och djur i en blandad kompott. Det ena inlägget är ofta inte det andra likt precis så som min vardag även ser ut.

Och idag tänkte jag ta upp ett viktig ämne, nämligen att vara familjehem.

Ofta när jag berättar för folk vad jag gör så kommer dom senare tillbaka och frågar  om hur det är och vara familjehem/jourhem. Och den frågan som oftast kommer upp är hur länge barnen ska stanna? Sedan säger man att det är ju ett behjärtansvärt arbete vi gör men att dom själva inte skulle våga släppa in ett barn /tonåring i sitt liv av rädsla för en ev separation. Vi som jobbar som familjehem är naturligtvis inga personer med hjärtan av stål, vi är inte heller några perfekta människor, särskilt inte jag som ni förstår av min blogg.

Men vi är nog lite speciella som klarar att kombinera att vara både kärleksfulla föräldrasubstitut (till barn som man inte vet hur länge dom ska få stanna, eller till ungdomar som ber en flyga och fara) med att vara proffesionell som uppdragstagare åt olika socialförvaltningar och kommuner. Ibland måste vi medverka till att återförena ett barn med sina föräldrar trots att man bara vill skrika:- Detta blir fel!  Vi orkar att dela med oss av vår vardag, våra familjer och vår släkt och vi kan trolla med knäna eftersom familjebilden kanske inte ser lika ut den här veckan som nästa vecka. Man måste även finnas till hands för hela det biologiska nätverket som ringer och är oroliga och som ställer orimliga krav. Vi får som ni förstår ofta ställa våra egna och familjens intressen åt sidan.

Det innebär också att man som familjehem bara har skyldigheter, inga juridiska rättigheter gentemot de barn/ungdomar som man tar emot.

Men trots uppofringar så tror jag att de biologiska barnen får med sig en empati och en syn på sina med människor som är det viktigaste man kan skicka med sina telningar ut i livet: Nämligen kärlek, förståelse och social kompetens.

Ordet "familj" betyder att ingen lämnas utanför och så vill jag att alla som passerar i mitt hem ska uppleva det även om det är för en kortare eller längre tid.

Jag har ju även min Gudstro. Och jag tror att det finns en plan och en skapare bakom varje liten fot och varje liten tass som vandrar här på jorden.

Själv har jag även en stor portion självironi och självdistans som jag också ser att är en tillgång. När det blir för rörigt så kan jag ivarjefall skratta åt alltihop när bitarna har lagts på plats. Jag har lätt föra att se det positiva och utvägarna i de flesta situationer, kanske eftersom jag själv har gått utbildningen LHS= livets hårda skola.

Och vet att alla stökiga ungdomar som beter sej som kaktusar egentligen är oslipade diamanter. Som trots att dom just nu ligger i skiten, kan börja glimma och gnistra om någon bara ger sej tid att böja sej ner och plocka upp dom och ge dom chansen att börja slipa sina vackraste sidor.                                      
                                                  

Att vara familjehem betyder oftast att kunna älska utan att få någonting tillbaka.

Att ge förbehållslöst utan att få ett tack, att vara både mamma, psykolog, kompis och husmor i en och samma person.

Men framför allt att alltid stå FAST och finnas DÄR när hela tillvaron har rasat för ett barn.

Och att kunna leva i ett organiserat kaos.

Om du nu känner att det här är någonting som du skulle kunna klara av och vilja göra så finns det stora behov.

200 000 barn i Sverige lever med föräldrar med missbruksproblem, nästa lika många med föräldrar med psykiska problem. Många tonåringar som har egna föräldrar som inte orkar sätta gränser behöver fler vuxna som bryr sej.

Du kanske är en av dom?