Den här veckan har verkligen varit en känslomässig berg och dalbana.

I helgen kände jag allt mer att PA-programmet inte var min utbildning. Dels för att jag kände mig helt främmande med miljön och atmosfären bland dessa "personalare". Dels för att nästan all kurslitteratur var på engelska och jag känner mig så ringrostig på det området, och det var ingen lätt litteratur heller. Och dels för att jag måste ta studielån och upplevde att jag kanske borde spara de pengarna tills att jag kanske kunde komma in på socionomprogrammet nästa höst.  Beslutet var inte lätt, det kändes som om jag gav upp kanske min enda möjlighet att plugga på högskolan.

Efter att jag tagit det beslutet gällde det att ställa om sig till att tänka att jag skulle tillbaka till mitt jobb på Furulund efter tre års tjänstledighet. Mycket har förändrats under den tiden och jag kände det som om jag kom tillbaka med ogjort ärende, eftersom målet med mina folkhögskolestudier har varit att komma vidare in på socionomhögskolan. Jag har ju även upplevt att Gud hade manat mig att börja plugga och utbilda mig till socionom, därför blev jag blev även väldigt osäker i min lyhördhet att höra Guds uppmaning. Jag hade  helt enkelt hört fel.

Hur skulle jag kunna gå tillbaka till ett jobb där min uppgift är att leda människor i sin kristna tro om jag inte själv visste Guds plan med mitt eget liv.

Men jag samlade pliktskyldigast ihop mina tappade sugar och började ana en känsla av förväntan över att komma igång att jobba igen. Planeringen var att jag skulle börja igår (Torsdag), och på Onsdag morgon knallade jag bort till Furulund med ett förslag på ett schema hur jag skulle kunna jobba för att det skulle fungera med tider på förskola och fritids.

Och då sker undret, telefonen ringer och jag får den allra sista platsen på SOCIONOMPROGRAMMET efter att någon har hoppat av!!!!!

När jag hade lagt ner hela min egna vilja och ödmjukat mig i den situation där jag befann mig så kom Jesus.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag gjorde både och. Föresten så har jag fällt så många tårar och varit så vilsen och arg, besviken och otrevlig mot min man under den här hösten eftersom jag har upplevt att jag helt har hängt  i luften. 

Så.... igår började jag då på min andra högskoleutbildning på två veckor. Skrev ett nytt schema till dagis för tredje gången på en vecka, och beställde ny kurslitteratur. Men jag känner mitt i allt kaos att nu är jag så rätt.

Det kommer att bli en jättetuff höst eftersom jag har min studiegrupp i Hudiksvall som gör att det blir många och långa resor, men allt är möjligt för den som tror.

Och Jesus han ler nog mot mig i sin himmel och tänker att:

- När ska hon lära sig att lita på mig?

Och tack till alla som har trott på mig och haft tålamod i alla svängningar under den här perioden. Särskilt tack till Sonja Edin och Maggan Kyrö på ErikEdin stiftelsen, till min familj som har orkat med alla nya beslut och planer. Och tack även till min mamma Sonja som inte slutade att be.