Nu är vi på väg upp till Skellefteå och vårt Julfirande i mitt föräldrahem.

Vi passerade just högakusten bron.

Det funkar bra med alla barnen i bilen eftersom vi har laddat upp med leksaker och barnskivor. Lite gnäll har det naturligtvis varit men vad får man förvänta sig när man har en 2,5-årig i bilen som ska sitta stilla i 64 mil.

Vi har lämnat alla djuren hemma till världens bästa djurvakt.

Först hade jag tänkt ta med hundarna men när det blev så här kallt och det var svårt för Tindra som nästan fryser fast ute att göra sina behov på något annat ställe än hennes vanliga så bestämde jag mig för att som skulle få stanna hemma i sin vanliga miljö.

Motgångarna i marsvinsrummet fortsätter. I går kväll tog vi bort min fina skinnyhona Hannas Nevada.  

Hon har tunnat av under en längre period trots att vi har försökt med extra tillskott av c-vitamin och diverse nyttigheter. Så innan vi åkte igår insåg jag att jag måste fatta detta beslut eftersom hon började bli riktigt risig.

Det är min tredje skinny som jag förlorar på detta sätt. Dom äter frenetiskt för att överleva men lägger inte på sig någonting utan tappar vikt istället. För att slutligen somna in om man inte hjälper dom över till andra sidan.

Jag försöker att hålla 20 grader året runt i marsvinsrummet så jag tror inte att det är temperaturen som det beror på. Är det någon annan som har varit med om något liknade med den rasen och som kanske till och med har några bra tips att ge?  Det positiva är ändå att min skinnyhona Sch Mosaique's Lycka väntar smått med "Vikings" Denny, Och hon verkar må prima. Och min pe. white hona Sch Trollstugans Amalia väntar ungar efter Mosaiques Ice-Scream. Jag håller tummarna för att hon ska vänta med att föda tills jag kommer hem igen. Men om hon föder under julhelgen så är hon i tryggt förvar. Jag håller tummarna för att allt ska gå bra nu med dessa två kullar.

Som en överaskning parade gamla Birk en hona två dagar innan han vandrade över till andra sidan. Han gick ju som sällskap med Amalia och Babe den sista tiden eftersom han var för bekväm för att para så ofta. En gång  per år räckte för hans del.  När jag sedan efter att han gått bort började omplacera en del djur så hade jag inte en tanke på att han skulle kunna ha parat de sista veckorna. Så döm om min förvåning när den nya ägaren ringer och säger: -Babe har fått två ungar och dom är INTE pe white. Vem är den solte fadern? Till min stora glädje får jag ta honan ur den kullen.

Nu är vi snart i Örnsköldsvik och det är dags för mej att sluta blogga eftersom fler i bilen vill ha datorn innan batteriert tar slut.

PS: det är grymt halt. Det står flera långtradare efter E 4:an som inte tar sig upp för backar, Tur att vi har en bra chaufför.DS