Senaste inläggen

Av Anki - 18 november 2009 22:27

Jag är ingen storläsare av böcker.

Jag somnar oftast efter några sidor och nästa kväll kommer jag inte ihåg vad jag läste kvällen före och måste börja om igen. Eller också har jag somnat på en chokladkaka som smälter av min kroppsvärme och klibbar ihop bokens sidor till oigenkännlighet.

Det brukar bli någon roman eller deckare på sommaren då jag har ro att sitta stilla i solen men sedan blir det mest till att bläddra i Marsvins Magazinet eller bilagan till Aftonbladet. Tidningarna Tara och Må bra  brukar även kunna ligga på mitt nattduksbord. Vad som ligger i nattduksbordet vet ju redan ni som läste mitt inlägg den 12/11.

Den sistnämnda tidningen av perioder då jag försöker bryta med mitt chokladberoende.


Men för några veckor sedan stod jag och vände och vred på en pocket-thriller i bokstället på ICA som fångade min uppmärksamhet. Men av snålhet lämnade jag den kvar.

Men i Lördags fick den åka med hem och sedan har den funnits vid min sida i de tre dagar som det tog mej att läsa boken från pärm till pärm. Den fångade helt mitt intresse.


Boken heter "Kvinnorna på 10:de våningen" av Karin Alfredsson.

Den handlar om läkaren Ellen Elg som jag verkligen kännde igen mej i.

Hon har förmågan att av ren omtänksamhet trassla in sej i olika situationer.

Hon hoppar verkligen utan att veta om någon tar emot. Och kan skoja i de jobbigaste situationer.

Det är även flera gripande livsöden porträtterade av vietnamesiska kvinnor.

Och naturligtvis även bortrövade barn.

Allt detta flätas ihop till en gripande dokumentärtriller.

Många scener från boken om kvinnor som misshandlas fysiskt och sexuellt är inga avsnitt för den känslige läsaren.

Men boken har ändå framställts utan att döma varken offret eller förövaren i krigets vietnam.

Det känns som att det är upp till var och en som läsare att ta ställning till i detta politiska spel.

Låter det tungt? Det är den inte. Den fångade mej som läsare totalt.


Och som bonus fick jag lära mej mycket om kvinnors förutsättningar i ett land som jag tidigare inte visste så mycket om.


Därför ger jag 5 tassar av 5 möjliga.


Jag ser redan fram emot nästa bok om Ellen Elg










Av Anki - 17 november 2009 19:26

Som ni som följer min blogg redan vet så blandar jag olika ämnen ur mitt liv, skämt och allvar och djur i en blandad kompott. Det ena inlägget är ofta inte det andra likt precis så som min vardag även ser ut.


Och idag tänkte jag ta upp ett viktig ämne, nämligen att vara familjehem.


Ofta när jag berättar för folk vad jag gör så kommer dom senare tillbaka och frågar  om hur det är och vara familjehem/jourhem. Och den frågan som oftast kommer upp är hur länge barnen ska stanna? Sedan säger man att det är ju ett behjärtansvärt arbete vi gör men att dom själva inte skulle våga släppa in ett barn /tonåring i sitt liv av rädsla för en ev separation. Vi som jobbar som familjehem är naturligtvis inga personer med hjärtan av stål, vi är inte heller några perfekta människor, särskilt inte jag som ni förstår av min blogg.


Men vi är nog lite speciella som klarar att kombinera att vara både kärleksfulla föräldrasubstitut (till barn som man inte vet hur länge dom ska få stanna, eller till ungdomar som ber en flyga och fara) med att vara proffesionell som uppdragstagare åt olika socialförvaltningar och kommuner. Ibland måste vi medverka till att återförena ett barn med sina föräldrar trots att man bara vill skrika:- Detta blir fel!  Vi orkar att dela med oss av vår vardag, våra familjer och vår släkt och vi kan trolla med knäna eftersom familjebilden kanske inte ser lika ut den här veckan som nästa vecka. Man måste även finnas till hands för hela det biologiska nätverket som ringer och är oroliga och som ställer orimliga krav. Vi får som ni förstår ofta ställa våra egna och familjens intressen åt sidan.

Det innebär också att man som familjehem bara har skyldigheter, inga juridiska rättigheter gentemot de barn/ungdomar som man tar emot.


Men trots uppofringar så tror jag att de biologiska barnen får med sig en empati och en syn på sina med människor som är det viktigaste man kan skicka med sina telningar ut i livet: Nämligen kärlek, förståelse och social kompetens.

Ordet "familj" betyder att ingen lämnas utanför och så vill jag att alla som passerar i mitt hem ska uppleva det även om det är för en kortare eller längre tid.

Jag har ju även min Gudstro. Och jag tror att det finns en plan och en skapare bakom varje liten fot och varje liten tass som vandrar här på jorden.

Själv har jag även en stor portion självironi och självdistans som jag också ser att är en tillgång. När det blir för rörigt så kan jag ivarjefall skratta åt alltihop när bitarna har lagts på plats. Jag har lätt föra att se det positiva och utvägarna i de flesta situationer, kanske eftersom jag själv har gått utbildningen LHS= livets hårda skola.

Och vet att alla stökiga ungdomar som beter sej som kaktusar egentligen är oslipade diamanter. Som trots att dom just nu ligger i skiten, kan börja glimma och gnistra om någon bara ger sej tid att böja sej ner och plocka upp dom och ge dom chansen att börja slipa sina vackraste sidor.                                      
                                                  


                


Att vara familjehem betyder oftast att kunna älska utan att få någonting tillbaka.

Att ge förbehållslöst utan att få ett tack, att vara både mamma, psykolog, kompis och husmor i en och samma person.

Men framför allt att alltid stå FAST och finnas DÄR när hela tillvaron har rasat för ett barn.

Och att kunna leva i ett organiserat kaos.


Om du nu känner att det här är någonting som du skulle kunna klara av och vilja göra så finns det stora behov.

200 000 barn i Sverige lever med föräldrar med missbruksproblem, nästa lika många med föräldrar med psykiska problem. Många tonåringar som har egna föräldrar som inte orkar sätta gränser behöver fler vuxna som bryr sej.

Du kanske är en av dom?



Av Anki - 14 november 2009 15:18

Hejsan alla och trevlig Lördag på er.

Här kommer en bild på Birk-barnbarnen som föddes förra Lördagen e: Mosaiques Spartaqus (saffrondalmatiner)

u: Mosaique's Bella. (e: Birk u: Rospiggens betty Caws)

Några är ju renrasiga self de. golden men eftersom dom är petavlade så är dom nog lämpligast till kel, eller petutställning/avel.  De fyra enfärgade är till salu. Den dalmistecknade håller jag lite på få se om jag får sälja några av de andra hanarna som jag har på min hemsida så att jag får plats att behålla honom.

Annars försöker jag nog skaffa fodevärd till honom så att jag kan ta en kull efter honom. Med en saffronhona.


  


Nr 1: self de golden hona bra öron kropp och storlek

Nr 2: Goldendalamtiner hane (stand by)

Nr 3: Mycket typad hona störst i kullen tyvärr öronveck de golden.

Nr 4: Sotad buffhane

Nr 5: self de golden hane

Av Anki - 12 november 2009 20:26

Idag diskuterade vi höstskor på skolan och då kom jag och tänka på en särskild höstkväll för tre år sedan.


Tidigar under året hade jag överraskat min vuxna dotter Lina på henne 26-årsdag med en kväll tillsammans med mej för att se premiären på Globen med Martin Stenmark -Ladies night.


Eftersom jag sällan går ut på dylika tillställningar numera så kostade jag på mej lite nya kläder veckan före.

En snygg topp/tunika och ett par nya höga stövlar i mockaimitation i samma färg, slog jag till med.


På Fredagen åkte jag bussen ner till Stockholm i mina foppatofflor.

Tog pendeln hem till Lina i Märsta för att vi tillsammans skulle göra oss iordning och senare skulle färden bära av mot Globen. Sminket och toppen på plats, det skulle nog bli en riktigt trevlig kväll.

Just innan pendeln skulle gå från Märst till Stockholm så öppnade jag kartongen med de nya stövlarna.

Den högra satt fint och så på med den vänstra. Men vad konstigt det kändes, den gick ju knappt att dra på.

Och då upptäcker jag katastrofen- Det låg två högerskor i lådan!


Men klockan gick och nöden har ingen lag, frågan var den -Rosa foppatofflor med märket "bitch" till min festtop eller två högerstövlar?

Jag valde det sista alternativet. På pendeln i satt jag med fötterna under sätet framför, men på promenadsträckan  från tåget och fram till Globen blev jag tvungen att visa framfötterna så att säga.

-Lina ser det konstigt ut?

-Nej då mamma (hon hade nog lust att säga att hon hade sett mej i mycket konstigare situationer i hennes 26-årig liv, men som den lojala dotter hon är så hölll hon tyst)


Väl i det fullsatta Globen fick min värkande vänsterfot i sin högersko åter ta plats under ett säte.

Tur nog fick vi skjuts hem eftreråt PHU!


Veckan efter rusade jag arg som ett bi in på Scoretto och viftade med båda mina högerskor och bad om att få byta den ena till en vänster. Underligt nog så har jag aldrig fått tillfälle att använda dom efter det.

Där hade  historien tagit slut om inte.... Jag hörde på MIX megapol en kväll ute i marsvinsrummet när jag städade burar, där dom uppmanade lyssnare som hade kännt sej "fel" klädda att ringa in och berätta sin historia.


Och innan jag visste ordet av så hade jag lyft luren på mobilen slagit nummret och kommer fram i direktsändning.

Ojsan, men jag berättar om min premiär på Ladies night och efteråt säger programledaren menande

-Hoppas att du får rätt skor på den här helgen. Ha ha ha.

Ve och fasa, det lät som om han trodde att jag hade varit onykter! Och detta sker alltså i direktsänd rix-radio!

Och jag som har lagt det där bakom mej och inte druckit på många herrans år och dessutom jobbar på ett behandlingshem där policyn är att alla i personalen av lojalitet till de personerna vi jobbar med har noll tolerans gällande alkohol och droger. Nu var goda råd dyra- kanske att jag skulle bli av med jobbet på köpet.

Nu förbannade jag min spontanitet.


En halvtimme senare ringer telefonen, jag vågade nästan inte svara. Det var programledaren som berättade att dom skulle skicka en överaskning till mej eftersom dom tyckte att jag hade kvällens roligaste story och ville veta min adress. -Jag VAR nykter, pep jag ihåligt i luren.


Nu två år senare har jag fortfarande jobbet kvar, och i nattduksbordslådan ligger en obruten förpackning av komedi "Shienfield".

En gåva från MIX-megapol som jag får ont i magen när jag ser och aldrig kommer att få lust att titta på.

Som sagt var..... En helt vanlig story ur mitt liv                


                                                  


                                         




Av Anki - 10 november 2009 18:39

Idag fyller mitt lilla barnabarn Gabriel 1 år.

Hoppas att du får många lyckliga år..


           



Kram /Mormor med familj


"Tack Jesus för Gabriel ,välsigna honom och hans mamma Lina och beskydda dom i allt  /Amen"

Av Anki - 9 november 2009 22:14

Tack snälla Ulle för tipset om din kompis som åker mellan Falun och Spanien jag är mycket intresserad.


/Anki

Av Anki - 9 november 2009 09:31

Jag har möjlighet att sälja 1-2 hanar till Spanien om jag kan ordna transport ner till västkusten i början av December. Finns det möjligen någon från Gävleborgsområdet som ska neråt de trakterna eller som vet någon som ska neråt isåfall kan ni väl höra av er till mej så snart som möjligt.

Naturligtvis betalar vi en mindre ersättning som tack för hjälpen.


Tack på förhand /Anki

Av Anki - 8 november 2009 11:10

Igår var vi i Märsta och firade mitt lilla barnbarn Gabriel som fyller 1 år på tisdag.

Eftersom det är svårt för oss att åka mitt i veckan så tjuvstartade vi lite med uppvaktningen.

Met var så roligt att få träffa båda mina vuxna barn Magnus och Lina.

Gabriel har lärt sej gå och tultade runt bland alla leksaker.Vi får bara hoppas att han inte blev smittad av Moas ögoninflammation som inte vill ge med sej.


Till natten mot igår födde Nathalies pethona Bella fem stycken ungar efter Mosaique's Spartaqus.

Allt gick bra. Det blev tre hanar och två honor. Alla mellan 79-105 gr.

Nu när jag försöker trappa ner så kommer naturligtvis alla dalmistecknade. Hon fick en fullt tecknad golden dalamtiner hane. Eftersom dom har saffrondalmatiner på pappas sida så kanske att han hade varit lämplig som teckningsförbättrare i saffrondalamtineravel. Hmmmmm.....

Bilder kommer på ungarna inom kort. Dagens bilder är på "mormors lilla hjärtegull"- Puss på dej Gabriel!      


                                 

                           



Och sist men inte minst:

-Grattis till alla underbara pappor som gör så gott dom kan, och mer därtill.

Särskilt till min egen pappa Harry och våran pappa Björn

Här kommer en historia till er:

En mans åldrar kan delas upp i tre faser 1: Han tror på Tomten 2: Han slutar tro på Tomten 3: Han är Tomten.

Presentation

Omröstning

Vem är du som besöker min blogg?
 Registrerad marsvins uppfödare i SMF
 Annan marsvinsuppfödare
 Allmänt marsvinsintresserad
 Familj
 Bekant
 Övrigt

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards